Wanantaka

Wanantaka var den adliga ättens stamgods under 1800- och 1900-talen. Det var den adlade majoren Henrik Johan Standertskjöld som bosatte sig på gården, som var ett fideikommiss, och bodde där tills han dog 1809. Wanantaka egendomen bestod av dels av tre gårdar (Nikkilä, frälse- och Hofslare skattehemman och halva ”Sippilä” skattehemman) dels av olika fastigheter som majoren hade efterlämnat. Som utomstående fanns det åtminstone 20 torpare och 9 landbönder år 1819. I slutet av 1700-talet och början av 1800-talet kan man säga att relationen mellan gårdsfolket och herrskapet var mycket god. Hela 1800-talet kan sägas vara de lantbrukande godsägarnas tid, då de drev gårdarna traditionellt eller innovativt, som ekonomiska och sociala samfund. Wanantakas karaktäshus från 1700-talet revs och ett nytt byggdes enligt ritningar av Waldemar Aspelin.

Vid sekelskiftet 1900 omfattade Wanantaka ca 3000 hektar. Wanantaka var precis som de andra släktgårdarna ett gästfritt hus. Under inbördeskriget drabbades också Wanantaka av rödgardister som ställde till med ödeläggelse och godsägaren som då befann sig i Helsingfors blev satt i fängelse. Henrik Standertskjöld blev den fjärde och siste fideikommissarien som fick lotsa godset efter sin fars död 1919. Efter de lagförändringar som tillkommit bestod godset av ca 2600 hektar. Då fideikommisset upplöstes 1931 blev Henrik ensam ägare av Wanantaka. Henriks son Gösta tog över gården 1942 efter arv. Det traditionella livet på gården fortsatte, dock hade den odlingsbara jorden minskat till 160 hektar till en följd av alla krig. Då Gösta och hans frus äktenskap var barnlöst, köptes gården 1978 av Casimir Ehrnrooth som var gudson och på mödernet släkt med den siste Standertskjöld på gården.